Hurt

När det gäller det gamla gardet av artister så har jag mina perioder. Jag snöar lätt in på någon som jag lyssnar väldigt mycket på under ett par veckor, sedan byter jag tillbaka till någon annan. Senaste perioden har det varit mycket Sringsteen och Neil Young. Men nu på senare tid har det blivit mer och mer Johnny Cash. Jag kom nämligen att tänka på covern av Nine Inch Nail's Hurt. En låt han spelade in bara månader före han dog. Ni har såklart säkert hört den, enligt mig det bästa covern någonsin.



Första gången jag fastnade (kanske till och med hörde?) för Cash så satt jag i soffan hemma på Bergdalen. Jag gick i mellanstadiet skulle jag gissa. Förmodligen satt jag och drack ett glas oboy och käkade skogaholmslimpa med hushållsost. Dr Quinn var som brukligt på tvn vid den här tiden på dagen, och helt plötsligt så kom det en ännu coolare person än Sally(även om det på den tiden knappt var möjligt att tycka att någon var coolare än Sally) in i avsnittet. The man in black.

Blast from the past

Jag har blivit sjuk, vilket jag är sjukt (roligare än så här blir det inte idag..sjuk...skukt.. ja ni fattar) förbannad över. Men efter att under kvällen ha lagt böckerna åt sidan så tänkte jag ändå rensa i min blogg bland alla förkastade inlägg (vilket visade sig vara fler än dom publicerade). Jag har nämligen en tendens att börja skriva på ett inlägg för att sedan av olika anledningar inte slutföra det. Men till min förvåning så hittade jag ett, så vitt jag kan se, fullständigt, men opublicerat inlägg ifrån maj 2008 när jag fortfarande bodde i Umeå. Så idag, låter jag mitt yngre jag stå för inlägget.

Väl bekomme;


Om jag tidigare någon gång skyllt en gles blogguppdatering på att jag har haft mycket att stå i senaste tiden, så kan jag absolut inte haft en aning om vad jag pratade om. Fy fan i helvete vilken vecka det varit. Eller snart två veckor. Jag körde upp, ensam, till Umeå för ganska precis två veckor sedan. För övrigt. Be prepared. Det här inlägget kommer nog att bli bloggens hittills längsta.

Ja, men åter till Umeå. Väl framme i Umeå väntade lägenheten på att bli städad och urflyttad. Jag hade flera dagar på mig och fick god hjälp av ett gäng vänner. Fönstren putsades ugnen rengjordes, ja allt gick enligt planen. Så kom söndagen, dagen före den långa hemresan. Då skulle det sista packas, den sista städningen göras. Ja ni vet, allt det där. Klockan ringde förtvivlat tidigt och 07:00 var jag igång. Vid 09 så pratade jag och min vän Henrik om att ta en snabbtur (på max en timme) för lite rekreation före vi skulle ta tag i flytten. Min (nåja, pappas) bil och släpkärra hade Erik, en klasskamrat, lånat för att hämta en soffa som han hade köpt. Under tiden fick jag låna hans Saab. Så det var i denna vi begav oss mot Sibirien. Ja det heter faktiskt så. Ett gigantiskt (tro mig) stort skogs/vildmark/myrområde ett par mil utanför Umeå. Där finns absolut inga affärer, absolut inga mackar. Absolut ingen täckning på mobilen. Absolut inga hus. Och absolut inga människor. Där, naturligtvis precis just där, fick vi motorstopp.

Efter lite försök med instruktionsboken och försök till samtal med våra mobiler insåg vi oss besegrade av detta djävulska vildmarksområde. Jag kände onekligen en viss panik växa inom mig. Inte för att vi skulle frysa ihjäl i fosterställning eller bli uppätna av en björn. Okej, den sistnämnda tanken flög genom huvudet när en tjäderjävel (eller var det en orre Henke?) lyfte en meter ifrån oss. Jag trodde iallafall att jag skulle behöva gå utan mina boxershorts efter det. Men det klarade sig. Något positivt iallafall.

Nåväl. Paniken berodde på mitt nya jobb. Jag skulle nämligen börja jobba knappt 2 dygn senare. I Borås. 110 mil och en flytt därifrån. Och där stod vi. I sibirien. Med en trasig bil. Och en lägenhet full med möbler som, vid den här tidpunkten, prydligt borde stå inpackade i ett hyrsläp från Q8. Men åter till skogen, dyrbar packnings och städtid gick förlorad så vi fattade beslutet att lita till våra fötter istället för våra huvuden (som uppenbarligen inte knäckte någon genialisk idé om hur vi skulle få igång bilen). Vi gick, vi gick, det regnade, vi gick, det haglade, vi gick. Och till sist kom vi fram till ett hus, men det såg för scary ut för att vi skulle våga fråga om hjälp. Så vi gick lite till. Och till sist kom vi fram till ett...normalt hus. Där bodde dagens ros-mannen med den blåa Volvo 240:n. Han bogserade in oss(i ungefär 140 km/h), på små grusvägar, till Bullmark (närmsta byn). Vi var för övrigt förtvivlat nära att hamna i diket i början av bogseringen. Men det är en annan historia, ett annat inlägg.

Väl där fick vi äntligen täckning på våra telefoner och kunde ringa till min klasskamrat som hade hunnit bli lite smått orolig om vart jag och hans SAAB hade tagit vägen. Efter en kort, men ganska omständig lägesrapport, så begav han sig ut mot Bullmark med pappas bil och en bogserlina. Ungefär en timme senare satt vi åter och åkte kälke bakom en dragbil. Väl framme i Umeå bogserades bilen direkt till en verkstad där det senare konstaterades att motorn hade gjort sitt (vilket helt enkelt resulterade i att en ny motor var tvungen att handlas in...).

Efter en hjälteinsatts av Henke och min kära klasskamrat Andreas så lyckades vi till slut tömma lägenheten under kvällen och jag gjorde sedan något som iallafall lite grann kan liknas vid en flyttstädning under natten och morgonen därpå. När jag hade städat det sista köksskåpet var klockan 14. Och klockan 06:00, dvs 16 timmar senare, skulle jag infinna mig på Ericsson i Borås för mitt första tolvtimmarspass på sommarjobbet. Det var helt sonika bara att hoppa in i bilen och, i min ensamhet, sträckköra 110 mil. Jag kom fram till Borås klockan 05 och hann bara ta en snabb dusch och surpla i mig lite kaffe före jag fick sticka till jobbet. Jag har nog aldrig varit tröttare än när jag stämplade ut på jobbet, ytterligare ett halvt dygn senare. Fy faen.

Gör hela kohagen grön

Har tidigare nämnt min längtan efter sommaren. Idag, när våren kikade förbi här i Göteborg, blev inte den längtan svagare precis.



Här, i stugan, hoppas jag spendera ett antal sköna dagar i sommar.

T-minus; cirka 2 månader.

Låt mig inte vänja mig

Vissa saker gör att man riktigt ryser i kroppen av obehag. Den här låten framkallar precis just det obehaget. Fy fan. Bättre studiemotivation finns nog inte.

Men låten är likväl fantastisk. En Kjell Höglund i högform(?).



Hoppas ni kan få lite motivation av den. Det får jag!

Nu ska jag dricka en varm nybryggd kaffe från idag.

Fick höra att mitt senaste inlägg var lite halvt oseriöst till skillnad mot mina tidigare. Det stämmer inte helt, för jag längtar verkligen efter sommaren.

Jag har länge, i flera år faktiskt, tänkt köpa en beatlest-shirt (hur skriver man det utan att det ser så jäklarns konstigt ut? för det är väl ändå ett ord och inte två..?). T-shirten i fråga har bara texten; John, Paul, George & Ringo. Jag har letat lite då och då men aldrig hittat någon bra och billig. Det billigaste jag hittade nu var den här:



I ett sådant här läge ska man nog inte vara snål och ta det billigaste. Okej att man köper Euroshoppers broccoli, istället för Findus. Men nja.. här ska jag nog undvika att köpa det billigaste. Bomullskvalitén kan ju inte vara bra när den är för billig?!

Okej. Det var ett billigt försök att vara lite rolig från min sida. Jag vet att jag inte lyckades fullt ut..

Men så här ser den ut iallafall. Jag har sett den lite här och var, och jag vet inte varför, men jag gillar den!



Ja, mycket mer än den t-shirten hade jag nog inte att skriva om idag.

Adios /Juan

Uppsnärjd i det blå

Jag avrundade precis kvällen med lite Dylan och keso. Skulle väl hellre varit Dylan och en flaska rött, men det är måndag och dessutom var jag snarare hungrig än törstig. Så den combon fick det bli.

Bland annat blev det Tangled up in blue med Bob. Som fick mig att tänka på Hellströms Uppsnärjd i det blå. Som i sin tur fick mig att tänka på Dunka mig gul och blå med Frida. Nej okej, det var först nu den ploppade upp i mitt övertrötta huvud. Men jag kom att tänka på Tomas Ledins låt Dina färger var blå. Och då kom jag väldigt sökt (till skillnad mot, allas vår, Peter Harryson) att tänka på sommaren.

Fan vad jag längtar!

Så nu gott folk, för första och sista gången blir det reklam i min blogg ;



(på tal om första och sista gången så sa en vän till familjen för länge sedan, efter att ha besökt ett proppfullt Gekås för första gången; "nu har jag iallafall varit på Ullared två gånger, första och sista"

När koltrasten sjunger återvänder livet

Tussilago, grus på gatorna, tranor, upptinad hundskit, staplar av blomjord i affären, skitiga fönster, sädesärla, snödroppar, GB glassnyheter, kom-i-form-till-beach-2011-löp, lärkor, hägg, vårflod, Allsvenskans start, ja det finns en massa tecken på vår.

Men för mig finns det inget så underbart vårtecken, som när jag hör den första koltrasten sjunga. Först då vänder det i mitt sinne och jag vågar äntligen hoppas på ljusare och varmare tider. Trots tidernas bakslag idag, med snö och storm, så satt det en frusen koltrast och värmde mig med sin sång när jag var på väg hem idag. Och jag litar mer på koltrasten än snön som föll; våren kommer!